Dopevangeliet:
Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.
Barnevangeliet:
Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Dopklänningen
Dopklänningen är oftast vit och det är renhetens färg. Att den är alldeles för lång för barnet är en symbol för att dopet är något att växa i. Att barnet har mycket kvar att lära sig om Gud och om sin tro. Senare i livet, under konfirmationen, (Konfirmation = bekräftelse) får konfirmanden hjälp med att upptäcka vad Gud har gett via dopet. Den vita konfirmandkåpan är en symbol för dopklänningen, som man nu har vuxit i.

I många familjer eller släkter finns en dopklänning som går i arv och vandrar runt i släkten. Ibland broderas dopbarnens namn och dopdatum på klänningen.

I många kyrkor kan man få låna en dopklänning om man vill. Hör efter med din församling.

Har man inte en dopklänning som redan går i släkten så kan man hyra eller låna en dopklänning. Vill man däremot hellre ha sin egen dopklänning och kanske låta den gå i släkten kan man köpa en eller sy själv.

Dopklänningar finns i många utföranden i butiker på stan, men kanske i ännu större utbud på internet. Många olika modeller finns från enkla, arbetade till riktiga tårtbakelser. I material finns det också olika. Ett tag var den blanka polyesterklänningen med liten volang obligatorisk, men nu finns många material att välja på, syntet, bomull, lin eller siden. Den egna smaken och plånboken får avgöra valet.

Antingen man syr själv eller på annat sätt väljer en dopklänning kan man tänka lite på några praktiska aspekter. Har man en dopklänning från när man själv var liten, eller en som går i släkten – kontrollera storleken! Det verkar vanligt att äldre klänningar är ganska små. Om det beror på att barnen var mindre eller att man döpte barnen tidigare må vara osagt. Förargeligt är det om klänningen är för liten i alla fall. Beroende på om barnet döps vid 3 eller 6 månaders ålder kan storleken variera mellan 62-74 cl.

Om barnet ska döpas på sommaren eller vintern kan också ha betydelse. På sommaren behövs just inte mycket under, men om det är kallt är det bra om lite kläder får plats under.

En dopklänning ska med fördel kunna tvättas. Ett välkänt faktum är att spädbarn både dreglar och kräks!

Måste man ha dopklänning?

Det finns väldigt få måsten här i världen. Det finns väldigt mycket annat än kläder som är viktigt. Självklart kan du ha på din bebis vad du vill. Han kan ju vara helt bedårande i en liten sjömansdräkt i stället, eller hon i en liten fin prinsess-klänning.

Men diskutera det gärna med prästen innan. Och tänk gärna efter en extra gång innan ni bestämmer er för att gå emot den kyrkliga traditionen. Fundera över det som skrivs om symboliken ovan. Finns det något i den som bär er emot? Ja, då kanske ett kyrkligt dop inte riktigt är för er?

Men om ni ändå vill gå er egen väg vad gäller klädsel: gör det! Ladda bara upp med riktigt bra argument inför när ni måste förklara för den upprörda farmodern varför hennes älskade barnbarn hade på sig en Disney-sparkdräkt  med dalmatinerprickar på under dopet. 

Ett bra alternativ är att klä om barnet i mer vanliga finkläder inför dopfesten efteråt. Då kanske dopklänningen ändå börjar kännas dreglig eller skrynklig. Många kommer att vilja hålla barnet och det blir bekvämare för alla – inte minst barnet - med vanliga kläder.

Ps.  För somliga, mindre klänningsvana (läs: pappor), är det en väldigt konstig tanke att ”grabben ska ha klänning”. Den vita långa traditionella dopklädseln kan därför lika gärna gå under namnet ”dopsärk”. Det går preciiiis lika bra.

Machosymbol och babymössa!

Ibland har man även en liten mössa på dopbarnet, gärna en i modell hätta. I Norge är det vanligt att sådana hättor är i brokadtyg.

Coif, (uttalas koaff) en mössa i hättmodell, var en av de verkliga bashuvudbonaderna på medeltiden. Alla bar dem. Småbarnen bar ljust färgade, unga flickor i glada färger med broderier, medan damer och herrar i alla åldrar bar vita eller oblekta. Det blev snabbt ett mode eftersom de första som bar coif var de riktiga soldater som hade ringbrynja eller rustning. De hade coif för att inte håret skulle fastna i ringarna i brynjehuvan. När de sedan inte var i rustning hade de kvar coifen på, liksom för att visa vilka de var. Som i alla tider så tog folk efter hur de ”häftiga” klädde sig.

Källa: Sophias Ateljés Förlag Visby. Mönster Hattar och huvudbonader.

Dopnamn

Det är en vanlig uppfattning att man döps till ett namn, men så är inte riktigt fallet. Namnet registreras av skattemyndigheten. Namnet tar man sedan med sig till kyrkan, där det talas om för hela församlingen och världen vid dopet. Dopet i Svenska kyrkan är inte en namngivningsceremoni, utan man har redan fått sitt namn när man kommer till kyrkan för att döpas. I dopet döps man på ett konkret sätt in i kyrkans gemenskap och in i en gemenskap med Gud. Det man döps till är alltså inte ett namn, utan man döps till att få del av Jesu död och uppståndelse.
Vill man hellre ha ett ickekyrkligt "dop", en högtidlig namngivningsceremoni, så ska man så klart ha det. Man har även då det fria valet att använda en dopklänning om man så vill.

Faddrar och dopgåvor
När kristendomen kom och införde seden med dop, fick vi också faddrar. Det blev deras sak att ge dopgåvor – förutom att de ju i och med fadderskapet åtog sig ett konkret ansvar för barnets uppfostran utifall att föräldrarna skulle avlida. På medeltiden kunde doppresenterna t o m utgöras av gåvobrev på en skogslott eller åkrar, ägor som sen noga undantogs vid kommande arvsskiften, de var barnens egna.